Hatkärlek
Hemkommen från träning. Jag har sedan ett tag tillbaka haft lite svårt att få i mig något både före och efter träning. Har försökt hitta en balans och bara äta lätt och gärna 1½ timme innan träning. Efteråt försöker jag få i mig något så snabbt som möjligt. Idag blev det torsk och wokgrönsaker, både före och efter. Torsk är sjukt underskattat. Jag älskar det.. Kryddat med vitpeppar är det grymt! Man kan även koka lite soppa på torsk, wokgrönsaker och grönsaksbuljong. Grymt enkelt och gott.
Vet inte om jag vill prata om hur träningen gick idag eller om jag bara ska glömma det och ta igen nya krafter inför fightingpasset. Så illa kändes det, haha. Har ju varit sjukt självsäker fram tills nu att det inte ens behövs mycket träning inför SM. Så har det varit innan när jag inte riktigt har känt mig på topp. Då har jag ändå haft grundkonditionen att plocka fram. Sedan la jag på lite vilja på det och så gick det hela vägen oftast.
Nu: Jag hade viljan men kroppen sa ifrån. Var på väg att spy halvvägs in i träningspasset. Min förkylning kanske inte hade gått över än eftersom att jag inte kände igen mig själv. Jag flåsade som en 80 åring och benen kändes som spagetti. Förkylning och flåsande kanske kan vara okej, men benen då????! Resten kändes bra, teknikerna och timingen, men kondisen och benen som sagt.. Inte okej.
Jag kan säga att jag inte är lika självsäker just ikväll men ni som känner mig vet att jag är bäst när det väl gäller så jag får hoppas att jag inte har tappat det iaf. Det är sjukt att jag har gjort så här mot mig själv och jag blir så arg när jag tänker på att jag har tagit en alldeles för lång paus.
Tränade ju på en ny klubb idag, och jag brukar oftast känna direkt ifall det känns bra eller inte och jag kan lugnt säga att jag kommer spendera mycket tid på den här klubben. Jag blir förvånad när en tränare är intresserad av att veta vad man har för framtidsplaner, hur man vill satsa, vad jag vill träna mer på och att man säger att vi ska sätta oss ner och prata om en plan för mig. Det låter kanske konstigt för er att jag uppskattar en sådan sak, när det egentligen är något fullt naturligt och en ledares uppgift, men jag är faktiskt inte van vid detta.
Karate är en konstig sport på många sätt och för att förklara närmre hur jag känner så kan jag dra ett exempel på något som hände idag medan jag satt och väntade på att träningen skulle börja. Det springer ut en liten kille på kanske 6 år från barnträningen med tårfyllda ögon och sätter sig brevid mig.. Hur mår du, vad har hänt? frågar jag. "Jag vill aldrig mer träna karate igen" får jag som svar.. Haha, lite komsikt och jag försökte verkligen tänka på vad jag skulle säga den här lilla killen, men det enda jag fick fram var: nä, du kanske ska börja spela fotboll istället?
Jag har verkligen en hatkärlek för den här sporten, men som sagt. Jag är fast och tänker inte sluta :)
Nu tänker jag lägga mig och ladda för ny träning imorgon.
/Emma
Vet inte om jag vill prata om hur träningen gick idag eller om jag bara ska glömma det och ta igen nya krafter inför fightingpasset. Så illa kändes det, haha. Har ju varit sjukt självsäker fram tills nu att det inte ens behövs mycket träning inför SM. Så har det varit innan när jag inte riktigt har känt mig på topp. Då har jag ändå haft grundkonditionen att plocka fram. Sedan la jag på lite vilja på det och så gick det hela vägen oftast.
Nu: Jag hade viljan men kroppen sa ifrån. Var på väg att spy halvvägs in i träningspasset. Min förkylning kanske inte hade gått över än eftersom att jag inte kände igen mig själv. Jag flåsade som en 80 åring och benen kändes som spagetti. Förkylning och flåsande kanske kan vara okej, men benen då????! Resten kändes bra, teknikerna och timingen, men kondisen och benen som sagt.. Inte okej.
Jag kan säga att jag inte är lika självsäker just ikväll men ni som känner mig vet att jag är bäst när det väl gäller så jag får hoppas att jag inte har tappat det iaf. Det är sjukt att jag har gjort så här mot mig själv och jag blir så arg när jag tänker på att jag har tagit en alldeles för lång paus.
Tränade ju på en ny klubb idag, och jag brukar oftast känna direkt ifall det känns bra eller inte och jag kan lugnt säga att jag kommer spendera mycket tid på den här klubben. Jag blir förvånad när en tränare är intresserad av att veta vad man har för framtidsplaner, hur man vill satsa, vad jag vill träna mer på och att man säger att vi ska sätta oss ner och prata om en plan för mig. Det låter kanske konstigt för er att jag uppskattar en sådan sak, när det egentligen är något fullt naturligt och en ledares uppgift, men jag är faktiskt inte van vid detta.
Karate är en konstig sport på många sätt och för att förklara närmre hur jag känner så kan jag dra ett exempel på något som hände idag medan jag satt och väntade på att träningen skulle börja. Det springer ut en liten kille på kanske 6 år från barnträningen med tårfyllda ögon och sätter sig brevid mig.. Hur mår du, vad har hänt? frågar jag. "Jag vill aldrig mer träna karate igen" får jag som svar.. Haha, lite komsikt och jag försökte verkligen tänka på vad jag skulle säga den här lilla killen, men det enda jag fick fram var: nä, du kanske ska börja spela fotboll istället?
Jag har verkligen en hatkärlek för den här sporten, men som sagt. Jag är fast och tänker inte sluta :)
Nu tänker jag lägga mig och ladda för ny träning imorgon.
/Emma
Kommentarer
Trackback
